Drygt två veckor har gått sen det tragiska inträffade... Dagarna går, försöker göra små utflykter och några projekt lite då och då. Hjärtat bultar, hårt, hårt hårt. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Hela ens tillvaro vänds uppochner.. Allt är overkligt... Det är en pärs att träffa folk, med rädsla hur både en själv och andra reagerar... Folkskyggheten växer för var dag man undviker att gå ut.. Försöker ta mig ut fylla mina dagar med lite vardagliga aktiviteter och sånt som livar upp lite trots att de är svårt.. Försöker klättra upp efter repstegen som svänger i vinden som klipps av då och då, hamnar i plasket igen och igen.. Men jag ska ta mig upp, jag ska leva. För jag vet att de är vad pappa hade velat, han ville alltid att alla andra skulle ha de så bra. Jag skanar de dagliga samtalet som vi hade, min rådgivare, mitt stöd, mitt bollplank, min älskade pappa!
Jag saknar dig! Du finns i mitt hjärta för alltid!
2 kommentarer:
bra att du försöker iallafall, även om det känns tungt! säg gärna till om du är i stan någongång, jag är så myfiken på att se din lägenhet :)
Det är bra du försöker, förstår att det går bättre vissa dagar och sämre andra. Är du i stan så hör av dig, kanske vi kan ses och ta en fika eller så. Ses på fredag. Kram
Skicka en kommentar