måndag 13 december 2010

3 Mina föräldrar

När jag tänker på min barndom så känner jag lycka! Jag var ensambarn fram till jag var 8 då lillebror kom till världen. Med ensambarn menar jag också ensam barnbarn. Så jag var nog riktigt bortskämd måste jag säga. Vad jag kan minnas har jag under min barndom haft en väldigt bra och öppen dialog med båda mina föräldrar. Kan inte minnas många gånger då jag slängt i dörrar och varit arg på dom egentligen. Eller mamma?!?


Mamma

Min älskade mamma! Vi har nog inte alltid haft den närmaste relationen, men på något sätt så är vi nog lite för lika varandra på många sätt. Inte på något dåligt sätt men vi klarar inte av att göra saker ihop riktigt för båda vill veta och kunna bäst.. Eller så är de jag som vill kunna allt. Mamma har nog velat visa mej en massa saker så jag ska slippa göra hennes misstag, särskilt i köket då jag hade väldigt svårt att laga mat eller baka när hon var hemma. Samtidigt kommer jag ruskigt bra överens med henne, vi tänker väldigt lika. De funkade jätte bra när vi jobbade ihop på ålderdoms bla. =) Där min kära mamma jobbar fortfarande! Vi har tillsammans gått igenom väldigt många roliga ögonblick. Men senaste åren har varit väldigt jobbiga också, i med och motgångar så har vi varandra! "Hjärta"

Pappa

Får väl börja med att säga att jag saknar pappa så enormt mycket! Min pappa finns inte i livet längre. För snart två år sedan valde han en annan väg i livet. En mycket smärtsam för oss i omgivningen, men som prästen sa på begravningen så var de nog inte pappa som vaknade upp på alla hjärtans dag för snart två år sedan, för min pappa hade aldrig gjort så mot sina nära och kära om han varit frisk... Pappa var nog min bästa vän, den som förstod sig på mig allra bäst, de var som om att han var tankeläsare, han kunde känna på mils avstånd hur jag mådde. Jag minns så väl min första tid på gymnasiet, de var separationsångest från bådas håll, men pappa ringde både morgon, middag och kväll den första tiden för att kolla hur jag hade det. Han bar på en ståndig oro för oss alla. En oro som nog blev allt för mycket. Tomheten är enorm, jag har fortfarande kvar hans mobiltelefonnr på min mobil och jag väntar fortfarande på samtal från honom. Det dagliga samtalet att få ventilera tankarna med någon som förstod.


Sammanfattningsvis så är jag glad över den uppväxt jag har haft, jag tycker att jag bär med mig sunda värderingar och att de fostrat mig till en självständig individ. Många av de minnen och upplevelser jag har fått dela och uppleva med mina föräldrar kommer jag med all säkerhet att ta med mig om jag själv får barn också. Framförallt det med en öppen kommunikation och ärlighet. Själv är jag över ärlig och har nog inte kunnat hålla en enda hemlighet för mina föräldrar under min uppväxt. De hade nog önskat ibland att jag bara var tyst istället.


Jag älskar dig mamma
och
Min ängel i himlen som ständigt vakar över mig och viskar i mitt öra ibland!

4 kommentarer:

Lollo sa...

Å vännen, vad fint du skriver. Och du har varit så himla duktig och kämpat så hårt! Kom bara ihåg att du inte Måste vara det jämt, du får vara ledsen och du får ta ett steg tillbaka och låta andra sköta allt ibland.
Du är en fantastisk människa och vän! Kramar om

Therese sa...

Så fint skrivet Sandra! Rinner faktiskt några tårar nerför min kind, så fina ord om två så fina människor. Men som din vän ovan skriver, ibland måste man få vara ledsen och ta ett steg tillbaka. Många kramar till dig.

Louise sa...

Du har varit med om mycket och du har haft en jättefin uppväxt med två underbara föräldrar. Jag tänker också på din pappa emellanåt. Du gör det så bra, och vi finns här. Det hoppas jag alltid vet.
Stora kramar!!

Camilla sa...

Va fint skrivet gumman.
Jag är helt övertygad att dom bortgångna kan se ner på oss. Och din pappa är nog mist sagt stolt över en sån fin dotter han hjälpt till att skapa. Älskar dig min rara och fina vän. Stor kram